Step-up i Kumla

En helg på torpet. Världen vänds upp och ned av tråkiga nyheter. Fettdrypande hämtmat. Vin. Ingen ordning. Mittialltihopa en tacksamhet över att leva och funderingar över döden. En välbehövlig svamppromenad i kylan. Två kilo upp och i bakhuvudet stressad över den lilla detaljen mitt i allt det större.
Stannar för att tanka i Kumla och i min frustration över allt kommer jag på det genialiska träningssättet för alla som stressar runt på vägarna och i livet: Varje bensinmack har liksom ett podium där bensinpumparna står. Det kan man köra step-up mot istället för att stå och glo på snuskiga löpsedlar och ha allmänt tråkigt medan tanken fylls. Så får man lite träningsvärk och blir andfådd, beroende på hur stor tank man har och hur dålig kondis. Och sen rensar man huvudet också.
Ser ni framför er en folkrörelse av guppande bilister vid våra bensinstationer? Kom håg vem som startade den!

Alla människor

En av de häftigaste sakerna med att jobba med, eller för den delen vara medlem i, ViktVäktarna är alla människor.
Var hade jag annars träffat den och den och den och den som jag är så glad och tacksam för att få ha lärt känna lite grann?
Övervikt drabbar hög och låg, fattig och rik, punkare och dansbandsfreak, gammal och ung, poliser och präster, kvinnor och män.
Alla står vi nakna inför varann - nä, inte bokstavligt, men vi blottar oss själva och våra svagheter. Det vi inte vill låtsas om i andra sammanhang. Vi sitter i samma båt: vi har eller har haft våra valkar som livbälten och nu ska vi lära oss simma.
Vi kan komma varandra så nära vi vill - eller låta bli.
Alla förtroenden vi ger varandra är små guldpärlor som vi gömmer. Nästa gång vågar någon annan säga hur hon faktiskt gör med maten när ingen ser på, och ingen kommer att föra det vidare, för vi har detta gemensamt. Vi känner igen, vi begrundar, vi lär och vi blir tröstade: jag är inte ensam.
I går och idag fick jag några lysande pärlor att ta fram när jag behöver mod och inspiration. Människors bästa hjälp är människor.

Sockersug

Fyra dagar har passerat då hela kroppen skrikit efter sötsaker. Va fan. Borde man inte ha kommit över sånt vid mina år? Nä. Kanske inte just vid mina år.
Andra kvinnliga medlemmar vittnar om att i slutet av fyrtioåren och början av femtioorna börjar kroppen bete sig. Fullt normalt och ganska välkommet, kanske, men sötsuget?
Jag brukar skylla på Stockholmarn och hans ovilja att fria när jag mår dåligt, men kanske rår han inte för allt?
Vad kan man göra då? Kanske ge sin kropp (hjärna) lite gottis, men väl valt, och sen ut och gå. Det är faktiskt en universallösning på det mesta: promenera och komma på bättre tankar.
Själv har jag frenetiskt grävt potatis och fått smärtande valkar i händerna, ätit viktväktarlakrits och tagit konsekvenserna av det, käkat rabarberpaj med vaniljsås - åhh, så länge sen- och lagat enpointssoppa, gottgott.
Sen har jag lovat Åsa att plocka fram träningsdvd:n, får bli imorron då, ajajaj.